Malin

...man kunde få höra ord istället!

2h efter Arvid somnade vaknade han igen. Trots efter en he-vetes natt med skrik och gråt och ingen vila under dagen så vaknar han ändå!

Går in och ger han lite vatten då han hostat ett par gånger. Och lägger mig ner på golvet.
Då börjar han peka och gnälla mot dörren. Sätter sig upp och vägrar lägga sig ner. Men varnar att jag går om han inte lägger sig ner.
Piper och och gnäller mer och jag försöker fråga/komma på vad det är han vill men tomt gensvar.

Sen brister allt. Medan han håller på att somna så ligger jag och gråter på golvet, så tyst jag bara kan.
Det är så jävla jobbig, frustrerande, kvävande, oroande att min son inte pratar!!!
Det ända vi får höra är gnällande läten.

Inte ett enda nytt ord på år. Man försöker locka fram ett försök åtminstone men inte ens det och det är oerhört jobbigt att det inte ens kommer. Hur ska han då komma vidare?
Vill också höra vad sitt barn tänker på och gillar. Därför är det jobbigt varje gång att vara tillsammans med vänner och deras barn eller det gäller väl alla familjer man möter.
Man blir arg att möta yngre barn än Arvid som trallar på som bara den. För där skulle han varit för länge sen.
Ni får tycka vad ni vill men så här känner jag. Är arg över situationen. Vill ha framsteg efter flera års väntan.

Är rädd för framtiden och när Arvid ska börja skolan.

Varför det inte släppa för honom?!!!
Är så jäkla ledsen varje dag att behöva fråga vad han vill och tolka stunden och försöka sätta ord då han säger/berättar nått på sitt "språk". Då man inte har en aning vad han försöker säga.
Att kallprata under lunchen och han inte ens tittar på en. Och jag som inte ens är en som gillar att prata. Hur kul är det då att prata med sig själv typ.

Antar att jag behövde ventilera med både gråt och skrivning. Lätta på trycket vill säga.

Sov gott!