Malin

Veckorna går jättefort och jag hinner inte med riktigt.
Det är så mycket jag vill göra men smärtan i benet hindrar mig från att göra det. Den suger ur all ork när väl Arvid sover, då när man ska hinna med att göra hushållsarbetet. Det gör mig så arg att man inte är samma person som man var innan. Då sprang man runt och fixade och donade och man mådde så bra av att ha det städat. Men nu...ja det tar dagar innan det blir nått gjort. Jag är så fruktansvärt less på att behöva vila efter en kort stund jobb.

Visst har det blivit betydligt bättre efter förlossningen, det ska jag inte glömma! Men är långt ifrån helt återställd om man nu kommer bli det?

NI som är friska, ta inte allt förgivet. Tänk er själva hur det hade känts att inte ha förmågan att gå smärtfritt. Att inte kunna lyfta några matkassar utan att få smärtan upp i ryggen.
Vad jag önskade att jag kunde vara "normal"!!!

Som tur blir inte Arvid lidande av det, det går att lyfta honom och jag får gå som en anka och ryggen får stryk sen men det är nått man få stå ut med....stått ut är det man har gjort i månader.
Min älskade son, han ger mig så otroligt mycket. Han är anledningen man kliver upp på morgonen. Hans underbara leende....ja detta leende är magisk.