Malin

Efter att äntligen fått en diagnos med hjälp av magnetröntgen så fick jag träffa läkare som bestämde att jag skulle bli stelopererad pga av ett diskbråck i december. Det var verkligen en lättnad, en stor sten föll från mitt hjärta. Nu, nu äntligen skulle jag få leva utan att ha så ont! I 2 månader fick jag vänta efter det vi bestämde oss för op. Under tiden fortsatte jag gå hos sjukgymnasten.

Sen kom dagen, torsdagen 2 december 2010, då det var dags för att befinna mig i Ängelholm där operationen skulle äga rum. På kvällen innan var man ganska nervös. Jag, Johan och Arvid var hemma hos Johans föräldrar för att vi skulle sova över där, allt för att göra det enkelt för oss. Jag blev första patient som skulle bli opererad den dagen så jag skulle redan vara där kl 06.30 på morgonen.
Min sjukgymnast hade en tid innan frågat om hon fick vara med och titta på operationen och det hade jag inget emot, så vi skulle samåka från Hässleholm till Ängelholm. Givertvis så kom världens snöoväder kvällen innan vi skulle köra, så för att verkligen veta att vi skulle komma i tid träffades vi strax innan kl 04.30. Så kl 02.45 klev jag upp för att ställa mig i duschen för att skrubba ren kroppen med en speciell tvål och svamp och schampoo. En procedur som tog evigheter för det skulle göras i 2 omgångar plus att jag gjorde likadant innan jag gick och la mig. Så mycket sömn blev det inte, tankarna for fast jag inte ville. Men iväg kom vi och fram också. Väl framme fick jag ringa till en sköterska som kom och öppnade dörrarna för oss och som sen visade vägen till mitt rum. Hade turen att få ett eget rum med egen toalett och dusch. Det var jättelyxigt, egen tv med.

Det var väldigt skönt att min sjukgymnast var med, man hade nån att prata med och tiden gick snabbare och fast vi inte känner varandra så väl så blev hon ett stöd. Jag fick sätta på mig sjukhusets egna kläder, såna snygga vita rockar. Fick starka minnen från förlossningen då man med hade dom kläderna på. 
Det togs blodtryck och blodprov och jag fick en massa tabletter att svälja. Sen var det bara att vänta till klockan skulle bli 07.35, då dom skulle hämta mig för att ta mig till operationssalen. Hade bett om lugnande och det märktes att det hjälpte bra för man var inte ett dugg nervös när det var dags, det var mer att det var intressant hur allt gick till. Nu kommer jag inte vara så specifik att jag berättar allt för det orkar jag inte. Jag blev nerrullad till dagkirurgiska avdelningen. Där la dom på ett uppvärmt täcke och långa benvärmare så man låg där som en prinsessa, guud vad det var skönt. Sen kom vi till ett rum, med starka lampor och allt var så vit och sterilt och kallt. Där fick jag träffa alla dessa grönklädda människor =) Det stacks in nålar här och var och sen kommer narkosläkaren in och när jag fick se henne så börjar jag skrattar för mig själv....det blev precis som man befann sig i tv-serien Grey´s Anatomy, för hon var så lik Christina Yang. Hahahah. Sen gick jag kliva ur sängen, lättare sagt än gjort och sen gå in i den riktiga operationssalen och lägga mig där på britsen. Där var det ännu starkare ljus och sterilt men med så många olika aparater och maskiner. Dom förklara vad som kommer hända och dom sprutar in nått medel i ena kanylen i handen och sen blir man mer groggig, sen får jag en mask över näsa och mun. Min sjukgymnast tog min hand och sa att det kommer gå bra, hon verkade lite hispig. Lite pinsamt att hon gjorde så för jag var så lugn som man kunde bli. Ögonlocken blir tyngre och tyngre och sen sover jag, allt gick väldigt fort.
Sen vaknar jag upp av att nån ropar och av att folk går in och ur rummet jag låg i. Nog känns det rejält i ryggen att dom har varit där men jag mådde så mycket bättre än vad jag hade förväntat mig men främst och det bästa är att jag känner ingen smärta i högra benet längre. Jaaaaaa!!!