Malin

Nog fick jag veta att jag levde när jag låg inne i magnetröntgenmaskinen den sista tiden av undersökningen!!!

Vid 17 kom Johan och svärföräldrarna, dom skulle passa Arvid medans jag och Johan var hos röntgen. Anmälde oss i deras reception 17.35. Och vid 17.45 kom en jättegullig kvinna och hämtade oss. Hon frågade lite frågor om man var opererad nånstanns osv. Sen fick jag klä av mig alla kläder och på kom ett enkelt blått sjukhus-skynke. Johan fick vara med inne i undersökningsrummet och det var superskönt att veta att han satt där.
La mig på "britsen" och som tur är får jag en slags kudde att lägga benen på. Hade jag inte haft den så hade det inte funkat många minuter liggandes på rygg. Hon berättar hur det kommer gå till och ger mig en slags nödknapp ifall det skulle behövas.

Johan får öronproppar och jag får stora hörlurar med musik i. Hon kör in mig en bit och sen lämnar hon rummet. Sen har vi all kontakt med att jag hör henne i lurarna. Hon är superlugn och förklarar att första omgången tar 4 minuter och att jag få då ligga så stilla som möjligt. Jag körs in så hela kroppen är inne. Och blundar gör jag hela tiden för att focusera på mig själv och inte att det är JÄTTETRÅNGT. Men som tur är så var det inga problem. Det var en jämn luftström som passerade genom hålet och gjorde det behagligt. Nu kanske ni tänker att -vad då, 4 minuter är väl inget! Men det kan jag säga att dom små stunderna var inte rolig. Hon startar och sen börjar maskinen låta. Det var höga maskinljud och här hjälper musiken väldigt mycket (RixFM :P).

Efter 4 minuter så var det vila ett litet tag och då kunde man vicka på tårna och vad man nu kände för. Sen var det ytterligare 4 minuter med total stillhet. Det är nu det börjar göra extremt ont. Konsentrerar mig så mycket som möjligt på musiken att efter denna låt så har tiden gått ute. Och så fortsatte det.

När äntligen ländryggen var klar var det dags för bäckenet. Hon spände fast nån stor grej över bäckenet och sen kördes jag in igen. Ligger på britsen hela tiden. Och sen var det dags igen. Vid detta tillfället trodde jag att det kommer gå fortare med denna delen än första men så fel jag hade. Smärtan börjar bli otroligt jobbig och mina muskler är så spända. Spända muskler ger ofrivilliga ryckningar och man tänker på det hela tiden att, slappna av!! Tillslut börjar jag kvida och åmar mig av smärtan. Hör Johan säga nått liknande -Du är duktig Malin. Det är snart över. Han hör mig fast han har öronproppar och att maskinen för ett jätteväsen! Vid dom sista minuterna så är det olidligt, men gör mitt bästa att ligga still för att det sista jag vill göra är att ta om bilderna. Bättre att få det gjort!! Kan verkligen inte ligga utan att låta av smärtan. När maskinen tystnar så tystnar jag och hon säger att det är klart nu. Då, då var jag lycklig. Jag körs ut och försöker väcka liv i musklerna och får hjälp av J att komma på benen igen vilket var lättare sagt än gjort.

Sköteskan berättar att det gick bra och att bilderna kommer att skickas till läkaren. Vi tackar för oss och jag går vaggandes till omklädningsrummet där J får hjälpa mig med på med strumpor och skor. Sen bär det hemåt till vår älskade son! En timme hade vi varit på sjukhuset. Så glad man var när detta moment var över! Nu hoppas vi på bra information från röntgenbilderna!