Malin

Hela dagen igår var ett rent helvete, har aldrig haft ondare och aldrig gråtit så mycket som jag gjorde då. Det hugger så fruktansvärt i vänstra sida av rumpan så fort jag skulle föra benet framåt. Har aldrig kännt mig så hjälplös och nerstämd som jag gjorde igår. Dom stunder jag fick "igång" benet så fick jag gå halva fotsteg. Med andra ord så stod jag nästan på samma ställe och trampade. Men det gjorde att jag kom fram en bit.
Tog mig en snabb dusch innan vi skulle gå och lägga oss och kände hela ryggraden klickade hela tiden vad jag än gjorde. Trodde det värsta inför natten men faktiskt så gick det bra att sova men kan säga att höger ben värker mer än nånsin så fort jag vaknade strax innan tre. Det hugger inte när jag går nu men jag ska inte säga för mycket.

Att tappa förmågan att kunna gå är inte nått man hade tänkt sig. Idag är det 2 veckor till BF och jag vet inte hur länge man orkar med att leva med detta. Det har verkligen dalat dom senaste veckorna till det sämre och jag har aldrig upplevt dagarna/veckorna långa som jag gör nu. Man får verkligen kämpa en dag i taget. Ringde föräldrarna igår och började gråta direkt, har alltid försökt vara stark när jag pratar med dom men igår kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Man blir bara så ledsen att det ska var så här. ALLT jag gör innebär smärta......