Malin -

Förlossningen

Egentligen hade vi BF fredagen den 14 september 2012. Men efter ett extra ultraljud bekräftades att vår bebis låg i säte. Vändningsförsöket som vi gjorde den 21 augusti misslyckades och fick då datum att fredagen 7 september skulle kejsarsnittet göras. Kändes konstigt att ha ett bestämt datum att NU kommer nu ha er dotter hos er <3

Sov rätt bra på natten men jag stängde av nog av allt. Tänkte inte så mkt på det för att inte skrämma upp mig. Strax efter 06.15 kom svärfar och hämtade upp hela familjen och vi begav oss till CSK. Därefter pussade och kramade vi Arvid och vinkade hejdå. Han var så glad att han skulle vara med farfar hela dagen :D så han hade inga problem att vi skulle vara borta.

Tog hissen upp till förlossningen och anmälde oss kl 07 och fick ett rum långt ner i korridoren. Kommer faktiskt inte ihåg vilket nummer det var.

Och där fick jag klä om till fina rocken och invänta tills dom kom och "fixade" till mig. Fick kanyl i båda armarna, kateter(not nice), gjorde ett ultraljud och tittade så inte fröken hade vänt sig.

Fick ligga med Ctg-kurva och den var hur fin som helst. Och sen låg jag i sängen och väntade och väntade. Slumrade till en liten stund. Hade inte ätit sen kvällen innan men hungrig var jag inte direkt.

Johan hade fått sina fina gröna op-kläder.

Sen strax efter 10 var det äntligen dags. Och då var det verkligen bara pang på. Droppåsarna skulle hängas av och jag fick en liten flaska med nått medel som skulle göra nått med luftvägarna(tror jag) och som smakade så illa men det var inget annat att be för. Så var det bara att kliva ur sängen och följa med in till operationssalen. Blev mötta av ett glatt gäng kvinnor. Under tiden vi gick från förlossningen till operationssalen så kom nervositeten ikapp. Kroppen började skaka, en blandning av oro och att det var kallt. Det gick verkligen inte att kontrollera det. En av personalen stod framför mig medans jag satte mig på kanten av operationsbordet. Det var dags att få bedövning i ryggen. Tyvärr kommer jag inte ihåg allt vad personalen höll på. Jag hade iallafall ett stort stöd bredvid mig, Johan <3.

Jag fick luta mig mot kvinnans axel och kuta med ryggen så mycket jag bara kunde. Det var tryggt att vara i hennes famn. Dom sätter lokalbedövning och jag har målat upp att det kommer göra så ont. Men det stack till och det var inget mer med det. Sen tar dom ryggbedövningen och jag känner nästan direkt att det börjar verka. Tänk här har man trott att det kommer göra galet ont med sprutan men visar sig vara helt fel.

Bedövningen tar och till slut känner jag inget från midjan och ner.

Och dom börjar förbereda snittet. Allt går snabbt och jag får otroligt fint stöd av både min man och personalen. Dom berättar att när dom får ut henne så ska jag få se henne och att det är snart dags.

Och dom får ur henne och det är nästan så man inte hänger med för allt gick så snabbt. För jag får inte se henne utan dom lämnar rummet och Johan fick följa med. En av personalen berättar att hon svalt fostervatten och ska få hjälp att suga ur det.

Det blir helt tyst i rummet för många har följt med till rummet bredvid. Så där ligger man och stirrar upp i taket.

Och i denna tystnad så kommer det ett skrik. Det är min bebis som skriker och då brister allt.....tårarna kommer och det är en sån lättnad man känner, både att hon är ute och mår bra och att det är över. Det är det finaste man kan höra. En i personalen frågar vad det är som gör att jag gråter. Det är knappt man får fram orden men förklara att det är en lättnad. Och en liten stund senare kommer Johan in med världens finaste varelse i famnen.